Discover Scuba Diving vid Similan Islands

Discover Scuba Diving vid Similan Islands

Det var med spänning och ganska stor nervositet som jag satte mig på bussen som skulle ta oss till piren strax utanför Khao Lak, och sen vidare ut mot Similian Islands. Jag hade bokat in mig på en Discover Scuba Diving, där den som aldrig dykt tidigare får vägledning av en egen dykinstruktör och får möjlighet att göra två dyk. Dykfirman skulle försöka ordna så att jag fick en svensk dykinstruktör, trots att det inte var något som jag hade efterfrågat, och de var noga med att man fått svar på alla frågor som man eventuellt hade och att man kände sig helt trygg inför dykningen. I samband med att vi bokade dykningen fick vi prova vilken storlek vi skulle ha på utrustningen. Det var nog först när jag stod i omklädningsrummet och provade våtdräkten som jag insåg att jag faktiskt skulle dyka nästa dag, och jag undrade lite grann vad jag hade gett mig in på.

Tidigt på morgonen enligt utsatt tid kom bussen och hämtade upp oss utanför vårt hotell, och efter att vi hämtat upp några till så åkte vi mot piren. På vägen steg också min dykintruktör på, och det visade sig att jag fick en dansk istället för en svensk instruktör. Jag har ganska svårt att förstå danska och blev därför lite orolig för hur det skulle gå, men tänkte att man ju alltid kan be honom förklara på engelska annars. Vi blev ganska försenade då vi fick vänta länge på några som skulle med som sedan aldrig dök upp, vilket gjorde att min dykinstruktör fick börja berätta om grunderna i dykning redan under den skakiga bussturen. Jag tror att han anpassade danskan lite grann, för språket blev inte så stort problem som jag trodde som tur var.

När vi kom fram till piren visade det sig att vi skulle åka en speedboat ut till den stora båten, och att den resan skulle ta ungefär en timme. Vi hade inte ätit någon frukost då de vid bokningen sa att man skulle få det på båten, så vi var ganska hungriga när vi väl kom fram. Under tiden som vi åkte speedboat pratade jag och dykinstruktören endast lite sporadiskt, då det var svårt att höra på grund av vinden och ljudet från motorn. Jag hade fått en liten broschyr med grunderna i dykning att läsa, och jag satt och läste den noggrant flera gånger om tills vi kom fram till den stora båten. Jag hade läst på lite innan på internet, men hade missat det där med hur det fungerar med luften i exempelvis lungorna nere på djupt vatten. Jag hade inte riktigt förstått hur viktigt det var att man inte håller andan under dykningen, och de följder som det kunde ha var jag inte alls beredd på. Helt plötsligt kände jag mig mer rädd än nervös, och jag undrade på allvar om jag verkligen ville genomföra dykningen. Jag försökte dock hålla god min och skojade om det med medresenärerna och min dykinstruktör, men innerst inne ville jag helst bara vända båten och åka tillbaka till tryggheten på fastlandet igen.

Efter en snabb frukost på båten var det redan dags för första dyket. I mitt fall betydde det att jag och min dykinstruktör skulle ner på två meters djup, där vi sedan skulle genomgå tre övningar som jag var tvungen att klara av för att vi skulle fortsätta dykningen. Vi åkte ut med speedboaten till dykplatsen som låg en kort bit därifrån, vid den åttonde ön i ögruppen, och det var dags att ta på sig utrustningen. Tanken på ryggen var mycket tyngre än jag trodde att den skulle vara, och det var med stapplande steg som jag gick mot kanten för att sedan hoppa i vattnet. Det kändes tungt och ovant att andas i regulatorn och jag hade svårt att hitta en bra position i vattnet, och det var med en stor nervositet som vi sedan lämnade ytan för att ta oss ner på omkring två meters djup. Min dykinstruktör hjälpte mig att justera luften så att jag sjönk mot botten i lagom takt, vilket både kändes tryggt och lite obehagligt då man själv inte har kontrollen. Han var dock väldigt noga med att hela tiden fråga med hjälp av tecken om allt var ok, och jag kände mig trygg i att han skulle hjälpa mig om något hände eller om jag skulle vilja upp till ytan igen.

Det var nu dags för den första övningen, och det var att ta bort regulatorn från munnen för att sedan sätta tillbaka den igen och tömma den på vatten. Jag blev väldigt fokuserad på övningarna, vilket hjälpte mig att glömma bort nervositeten lite grann. Övningarna gick bra, men jag tyckte fortfarande att det kändes ovant att andas i regulatorn, och framför allt att vara så långt ner från vattenytan. Jag fick hela tiden kämpa emot paniken som kom smygande så fort jag sneglade upp mot ytan och blev påmind om att jag var, som jag tyckte, djupt ner i vattnet. Jag kände att jag inte skulle klara av det andra dyket, och jag hade redan kommit fram till att dykning inte var något för mig. Nu ville jag mest bara göra det vi skulle och sen komma upp till ytan igen. När min dykinstruktör signalerade att vi skulle fortsätta framåt gav jag dock klartecken, mycket för att jag var för envis och kanske också lite för stolt för att avbryta nu. Dessutom hade jag ju betalat en hel del pengar för det hela. Förutom lite problem med tryckutjämningen i ena örat så gick det bra under resten av dyktiden, och min dykinstruktör ledde mig framåt i det klara, turkosa vattnet och pekade på alla de fiskar han såg som var lite speciella. Det var häftigt att se de färgglada fiskarna som jag bara sett på tv och i akvarium tidigare, och att få vara i deras naturliga miljö. Vi såg bland annat en papegojfisk och flera stim med fiskar i olika former och färger. När vi sedan kom tillbaka till båten fick jag förvånad höra att vi varit nere på sex meters djup, och jag var glad över att jag inte vetat det under tiden som vi var i vattnet.

Efter en enklare lunch var det dags att dyka en sista gång, och den här gången skulle vi lite djupare om jag ville, upp till 12 meter, och nu var tanken att jag skulle simma mer självständigt. Mina tidigare tankar på att inte dyka igen hade jag på något sätt glömt bort, kanske var det min fokusering som hjälpte mig igen. Det var bara att ta på sig utrustningen och hoppa i igen, och sedan låta dykinstruktören ta mig ner så djupt ner som han ansåg var lämpligast för mig. Jag hade problem med örat även denna gång och fick också in lite vatten i cyklopet som jag hade svårt att få bort helt, vilket störde upplevelsen en del. Det blev inte bättre av att jag inte lyckades simma ordentligt heller, då jag hela tiden tyckte att jag sjönk mot botten och inte lyckades ligga i rätt position eller simma på rätt sätt med simfötterna. Detta gjorde mig väldigt frustrerad, och tyvärr var jag mer upptagen med det än med att se vilken vacker värld jag faktiskt befann mig i. Jag fick dock även denna gång se många vackra fiskar och här var det också fler koraller (vi var nu vid den nionde ön), och känslan av att kunna vara så djupt ner i vattnet samtidigt som man kan andas var häftig. Det är nog en känsla som man lätt längtar tillbaka till när man väl fått prova på det, och jag kan förstå de som fastnar helt för dykning efter att de gjort sitt första besök under ytan.

När vi sedan kom tillbaka till vårt hotell på kvällen kändes det lite tomt på något sätt, och jag insåg att jag längtade tillbaka till havet och den upplevelse som jag hade haft. När jag tänkte att det nog skulle dröja länge, kanske flera år, innan jag skulle få möjlighet att dyka i sådana vatten igen, så kände jag mig nästan ledsen. Jag hade fått en skymt av det fantastiska liv som finns där under ytan, och fast min upplevelse hade varit lite negativ också så längtade jag ändå tillbaka dit igen. Jag var glad och stolt över att jag vågade prova att dyka, och jag tror nog att det hade gått bättre om jag hade lärt mig att simma med simfötter ordentligt först.

Fler Reseberättelser


© Destinationthailand.nu 2012-2018