Ett Koh Samui I Mörker

Ett Koh Samui I Mörker

När jag steg iland på Koh Samui var jag helt ovetande om att ön var utan ström, och hade varit det under det senaste dygnet. Att det var strömavbrott förstod jag först då jag kom till mitt hotell, och personalen som visade mig till min bungalow skulle ta på fläkten i taket och muttrade ”just det, vi har ju ingen ström”. Då trodde jag att det bara var något tillfälligt, då jag hade varit med om någon timmes strömavbrott lite här och var tidigare under mina två veckor i Thailand. Det skulle dock visa sig att strömavbrottet skulle vara under ungefär tre dygn. Tydligen så hade det blivit något fel på strömkabeln från fastlandet, som försörjde hela ön med el.

Ryktet om strömavbrottet spred sig utanför ön, vilket gjorde att hotellet fick flera avbokningar och antalet turister på ön minskade. För min del kom dessa dagar dock att bli några av de mest minnesvärda på hela resan.

Hotellet där jag bodde låg vid den södra delen av Lamai Beach, och hotellets restaurang låg bara ett tiotal meter från havet. Det var nu min andra kväll på Koh Samui, solen hade gått ner och jag satt och väntade på mitt stekta ris med grönsaker som jag hade beställt. Av rädsla för att bli magsjuk undvek jag att äta kött och skaldjur, då jag inte visste hur möjligheterna såg ut när det gällde förvaring av mat under ett flera dagars långt strömavbrott. Innan jag satte mig på restaurangen hade jag varit på närmaste 7Eleven, där jag precis hade hunnit köpa lite förnödenheter innan det blev för mörkt i butiken för att man skulle kunna handla. Tack vare lite planering hade jag även hunnit duscha av mig saltvattnet och sanden från dagens äventyr innan toaletten låg helt i mörker. Restaurangen och köket lystes upp av några få oljelampor och stearinljus, och jag undrade hur de hade lyckats att laga maten med så sparsam belysning. Ägaren till hotellet var en kvinna i femtioårsåldern, och hon satte sig vid mitt bord och vi började prata. Hon berättade historier om när hon var ung och reste runt i Europa under flera år. Efter en stund gjorde hon en paus och pekade upp mot himlen och sa: ”Titta, så många stjärnor!”. Vi satt tysta en lång stund och tittade upp mot stjärnhimlen. Det enda som hördes var vågorna från havet och personalens avlägsna skratt inne från köket. Helt plötsligt såg jag ett gulaktigt litet ljus några meter från mig, och jag insåg att jag sett min första eldfluga. En bit bort på himlen såg jag ett annat ljus, vilket var skenet från en svävande lykta. Jag minns hur jag tänkte för mig själv att det var något magiskt i luften den kvällen.

När strömmen kom tillbaka efter några dagar var jag tacksam över att kunna ladda min mobil och läsa min mail igen, men jag saknade de långa kvällarna av samtal och gemenskap under stjärnhimlen.

Hotellet där jag bodde hette Sunrise Bungalow, och det ligger i den södra delen av Lamai Beach, i närheten av ”Grandfather and grandmother Rocks”. Jag kan verkligen rekommendera detta boende. Det ligger ganska avsides, ca 4 km från Lamai City, men det var inte svårt att ta sig dit genom antingen en promenad på stranden eller en taxiresa. Det som jag upplevde som extra speciellt med just det här stället var den gemenskap och den genuina vänlighet som jag möttes av från personalen. Man kände sig snabbt som en del i en familj, och det var perfekt om man reste själv som jag gjorde. På kvällarna satt de på restaurangen och åt mat och pratade, och om man ville var man varmt välkommen att sitta med. Ägaren till stället var väldigt mån om att man trivdes och att man inte skulle känna sig ensam, inte bara under de kvällar då allting låg i mörker.

Fler Reseberättelser


© Destinationthailand.nu 2012-2018